Det var ungefär såhär: Svenniga fjortisar med urladdade mobiler överallt och en unken testosteronstank som spreds över hela staden. Överallt skränande grabbar, busk-pissande gubbar, kladdande mansfyllon, snubbar med obrytt nakna överkroppar. Den enda veganmaten jag fick tag i smakade av kycklingbuljong och campinggrannarna spelade musik som var ännu värre än det som hördes inne på festivalområdet... Det räcker med att tänka tillbaka på eländet för att jag ska börja ångestsvettas och vilja ha sönder något.
Och det var ju inte som att jag muntert skuttade in på populärmusikens Vattenfestival med några förhoppningar som kunde bli krossade - snarare fick jag mina farhågor besannade. Jag var inte där för att roa mig. Jag var bara där i Serier mot rasism-ärende. Tidningen Expo bjöd med mig och Henri för att, i egenskap av SMR-redaktörer, hålla antirasistisk serie-/pysselverkstad och liveillustrera ett panelsamtal och ett föredrag.
Uppslutningen vid vårt ritbord var tyvärr rätt fattig, men liveillusterandet gick bra. Och serieverkstaden genererade åtminstone ett guldkorn:
Ovan: Henri höll SMR-fanan i topp och mig på rätt sida om gränsen till sammanbrott, samtidigt som hen skissade på sin nya serie. Nedan: festivalens främsta internskämt = peka på unga män med bar överkropp och tjuta "MANSTUTTAR". Poängen (att åskådliggöra ett manligt privilegium i en snubbig miljö genom att utsätta männen för lite gammeldags hederlig objektifiering) gick med största sannolikhet inte alls fram, men som ventilering fyllde det sin funktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar